Johan Norberg

För någon vecka sedan publicerade vi på Centrum för Idrottsforskning en ny analys av utvecklingen i svensk barn- och ungdomsidrott. Vi hade tittat närmare på statistik från Riksidrottsförbundet som visat att aktivitetsnivåerna i barn- och ungdomsidrotten ökar. Det vi fann var häpnadsväckande. Det stämmer visserligen att det skett en betydande ökning i idrottsaktiviteter sedan pandemiåren 2020–2021 och att 2024 blev ett riktigt toppår. Men vi konstaterade också att en enda sport – fotboll – stod för hela uppgången, medan många andra idrotter i stället står stilla eller minskar.

Fotbollen är sedan länge Sverige största sport. Hela 40 procent av svensk barn- och ungdomsidrott utgör en träning eller en match i fotboll. Men fotbollen har även växt explosionsartat den senaste femårsperioden: med hela 23 procent. Enbart ökningen är så stor att den skulle utgjort Sveriges tredje största förbund om den varit en egen idrott. Detta är nästan svårt att begripa.

Andra idrotter uppvisar en mer blandad utveckling. De tio ”näst största idrotterna” – där bland annat friidrott ingår – uppvisar en negativ trend. Deras samlade andel av barn- och ungdomsidrottens aktiviteter har minskat under det senaste decenniet från 48 procent (2014) till 44 procent (2024). Inom friidrotten är minskningen ännu större. Under perioden 2019–2024 sjönk friidrottens antal registrerade deltagartillfällen (LOK-stödet) med hela 26 procent. Det är möjligt att friidrottens nedgången delvis kan kopplas till skeenden inom Friskis&Svettis men det vore vanskligt att tro att detta är den enda orsaken.

I dagsläget saknas forskning som kan förklara fotbollens stärkta ställning i svensk idrott. Till viss del handlar det säkert om att nya grupper av barn och unga söker sig till en fotbollsförening. Men ökningen kan också bero på att landets fotbollsklubbar har ökat sina träningstillfällen, matcher och cuper. I det senare fallet är det inte fler barn som idrottar – bara mer aktiviteter för de som redan är medlemmar.

För egen del misstänker jag att ökningen till stor del beror på det senare: att barn- och ungdomsfotbollen har intensifierats under senare år i form av fler träningar, fler matcher och längre säsonger, kanske även lägre ned i åldrarna. Med Futsal har fotbollen även flyttat inomhus, särskilt under vinterhalvåret.

Det är tydligt att fotbollens framgångar inte fungerat som ett draglok för andra idrotter. Men kan det även vara så att deras expansion förklarar andra idrotters problem? Ja, till viss del kan det vara så. Om kraven ökar inom barn- och ungdomsfotbollen i form av mer träningar i veckan och mer cuper till helgen, då begränsas samtidigt förutsättningarna för barn att utöva flera och olika idrotter. Pressen ökar för barn att specialisera sig på endast en idrott – och detta i allt yngre år.

I egenskap av forskare försöker jag att inte värdera olika idrotter i förhållande till andra. Min roll är att synliggöra olika utvecklingsskeenden i svensk idrott, men knappast att beklaga att vissa idrotter ökar medan andra minskar. Med denna reservation är jag dock orolig för en utveckling i svensk barn- och ungdomsidrott där träningsverksamheten ökar och kraven på specialisering sjunker i åldrarna. Det är knappast den rätta vägen om vi att våra barn ska få allsidig träning och möjlighet att prova på olika fritidsaktiviteter. Därmed sagt att orsakerna bakom fotbollens stora framgångar är en angelägenhet som berör alla idrotter i Sverige.

Johan Norberg, professor i idrottsvetenskap, Malmö universitet