Bengt Hansson

Väldigt ofta framställs olika idrotter som konkurrenter; de tävlar om att locka in barnen i sin idrott, de konkurrerar om träningstid i anläggningar, de tävlar om sponsorer och RF-pengar.

Jag skulle vilja pröva tanken att friidrotten i stället har något att erbjuda till andra idrotter, och att vinsten av ett samarbete skulle kunna vara ömsesidig.

Vad skulle friidrottens då kunna erbjuda, vilken är dess främsta styrka? Och då menar jag inte vad som är bra eller dåligt med friidrotten just i Sverige just 2026, utan var styrkan ligger i friidrotten som idé.

Svaret är att gå till basen, till uppbyggnaden av den generella fysiska prestationsförmågan. Olika Idrotters identitet ligger förvisso i deras speciella tekniska prestationer – i att dribbla och göra löpruscher i fotboll, göra blixtsnabba returer och skruvar i pingis, att sätta in kraften på rätt punkt i rätt ögonblick i brottning – men bakom alla dessa ligger en fysisk prestationsförmåga som ytterst går tillbaka till träning av muskler, nervkopplingar och energisystem.

Den viktigaste avvägningen inom alla idrotter är därför hur mycket tid som ska läggas på grundläggande prestationsfaktorer respektive på den speciella tekniken. Min misstanke är att många idrotter, kanske inte på högsta elitnivå men på nivåerna därunder, tenderar att ägna majoriteten av tiden åt sin egen specialteknik och att de därför inte når sin optimala nivå.

Jag tror också att friidrottens grenar är så omedelbart kopplade till styrka, explosivitet och uthållighet att de domineras av de grundläggande prestationsfaktorerna, och att friidrottsträningen därför har något att erbjuda till en lång rad andra idrotter.

Det finns en hel del jobb redan gjort som stöder detta, nämligen kravanalyser för enskilda friidrottsgrenar, som togs fram av Sveriges olympiska kommitté (SOK) och Svensk friidrott 2017. De innehåller ganska detaljerade analyser av vilka prestationsfaktorer (muskler, nerver, energi) och grundegenskaper (styrka, snabbhet, koordination, uthållighet) som är avgörande i olika grenar.

Visserligen innehåller de mycket tidsbunden sidoinformation, men själva kravanalyserna är kloka och välunderbyggda och bör beaktas av alla ambitiösa tränare. Fast då måste man naturligtvis skala ner siffrorna i kravanalysen från olympisk nivå till något bättre anpassat, men grundprinciperna står fast: det är detta och detta som krävs för dessa och dessa grenar.

Man slås då av att det är väldigt mycket som är gemensamt i grunden för de olika grenarna. Slutsatsen är att friidrotten har en stabil gemensam grund och att huvuddelen av träningen ska ligga på att utveckla rätt fysiologiska faktorer. Teknikträningen ovanpå detta ger naturligtvis identiteten och utgör höjdpunkten – rosen på prinsesstårtan, så att säga – men blir poänglös utan rätt fysiologisk grund.

Friidrotten unika styrka skulle alltså kunna vara kompetens inom den fysiologiska basträningen. Det är den som levererar de klassiska olympiska målen: citius, altius, fortius – snabbare, högre, starkare. Och dessa behövs i alla idrotter, och när man gör kravanalyser för dem kommer man att finna stora likheter sinsemellan,

Att utveckla den kompetensen i samverkan med andra idrotter skulle ge en rad fördelar:

• Det skulle ge en positiv attitydförändring inom friidrotten, bort från SWOT-analysens närsynta början med styrkor och svagheter till dess mer framtidsinriktade tredje komponent opportunities.
• Det skulle ge en kvalitetshöjning både inom friidrotten och inom samverkande idrotter.
• Det skulle ge mer kontakter mellan aktiva inom olika idrotten och därmed en bredare och mer varierad rekrytering till friidrotten.
• Samverkan skulle innebära att man utnyttjar anläggningar effektivare och därigenom minskar konkurrensen om tider.
• Det skulle göra att idrotten får en större folkhälsoeffekt och därmed stärka dess anspråk på offentligt stöd.