Curt Högberg

Varför har vi inte lyckats stoppa minskningen av barn- och ungdomar?

I mitt förra inlägg frågade jag vad som krävs för att vända trenden med stadigt minskande antal aktiva i svensk friidrott. Det är en utveckling som har skett under lång tid och trots att de tre senaste strategibesluten tvärtom haft som huvudmål att öka antal tonåringar och ungdomar. Mårten Fuxe Barkvall förklarar att strategin inte ens är utformad för att den ska gå att förverkliga. Men David Fridell hoppas ändå att årsmötet nu i slutet av mars ska diskutera och besluta om en ny strategi. Hur meningsfullt blir det?

Vem är ansvarig?

David understryker att även om antal aktiva minskat så har det hänt och händer också mycket positivt. Visst är det så. Vi kan vara stolta över att vara en folkrörelse med många engagerade ledare och föreningar. Men om det under lång tid blivit färre och färre yngre aktiva så måste vi ändå bry oss, våga lyfta frågan och ifrågasätta hur vi jobbar. Även i en folkrörelse måste organisationen fungera och vara effektiv om vi vill konkurrera med andra idrotter och fritidsalternativ.

Mårten understryker hur viktigt det är att vara tydlig med vem som ansvarar för vad. Hos oss finns det nästan alltid skäl att påminna oss om att det är föreningsstyrelserna som har ansvaret för den dagliga friidrottsverksamheten runt om i landet. Föreningarna är oberoende och kan i princip bedriva vilken typ av verksamhet dom vill. Många har ganska spretiga organisationer med små resurser, men leds av dedikerade personer med viktig organisatorisk kompetens.

Vem bryr sig om föreningsordförandena?

Föreningsstyrelserna har till sin hjälp ett samarbetsorgan, det vi dagligen kallar ’Förbundet’, som föreningarna också är uppdragsgivare till. Centrala Förbundets naturliga roller handlar om att ta ut landslag, stödja föreningarnas elit och tränare, hantera tävlingsregler, administrera tävlingar och att representera föreningsstyrelserna i RF-sammanhang. Men därutöver? Vad vill föreningarna ha hjälp med? Vilka ansvar vill föreningsstyrelserna att Förbundet ska ha?

Ett nära samarbete och en gemensam förståelse av föreningarnas situation och behov är själva grunden om organisationen ska fungera. En levande dialog är en förutsättning.

Då är det ett dåligt tecken när många tongivande föreningsordförande tycker att dom saknar en levande kontakt med centrala Förbundet (Förbundets governance-utredning) och att många ordförande inte heller prioriterar att närvara under Förbundets årsmöteshelg. Dessutom är det märkligt nog oftast också bara få av medlemmarna i Förbundsstyrelsen som är eller har varit föreningsordförande, det vill säga har verklig erfarenhet av föreningsstyrelsernas perspektiv och komplexa uppgift.

Måste vi tappa så många föräldraledare?

Antal aktiva är ett enkelt mått på styrkan i den lokala friidrotten. Antal aktiva är ett huvudargument när kommuner ska investera i arenor och inomhushallar. Det är också ett mått på hur mycket andra resurser som kan vara tillgängliga för föreningarna, inte minst i form av föräldrar. Det är främst bland dom vi numera kan hitta nya tränare, funktionärer och styrelsemedlemmar. Det är kompetenta personer som initialt kanske inte alltid har så stor erfarenhet av idrott, historiken i sin förening eller vet så mycket om ’Förbundet’. Men som är intresserade av att utveckla sina ungdomars idrottsmiljö.

Om aktiva slutar tidigt så försvinner oftast också deras föräldrar. Det kan leda till hög omsättning av ledare, med risken att insikten i friidrottens organisation och sådant som ’Förbundets strategi’ blir tunn. Om det främst är de bästas föräldrar som är kvar, så kan det dessutom leda till mer fokus på den delen av verksamheten, och mindre på dom som lämnar, och varför.

Förbundets ledning behöver prata med föreningsstyrelserna. Ständigt.

Nya former av regelbundna, fördjupande och stimulerande diskussioner mellan föreningarnas styrelser och centrala Förbundets ledning verkar nödvändigt. En levande och tät kommunikation är en förutsättning. Det är främst orken, motivationen och kraften på lokal nivå som utvecklar vår idrott. Det behövs massor av resurser, insikt och ’tro och hopp’.

Utöver sånt som handlar om att ta ut landslag, stödja eliten, hålla ordning på tävlingsregler och representera oss i RF, vad vill föreningsstyrelserna att centrala Förbundet ska hjälpa till med?

Vad vill föreningarna använda Förbundet till?