Håller friidrotts-SM på att växa ur sin egen kostym?

Janne Åkerblom, regissör under SM i Uppsala

Under SM i friidrott i Uppsala slog det mig:
Vi håller på att göra Friidrotts-SM till en ständigt växande varelse som vi snart inte har kontrollen över.

Missförstå mig rätt. Jag tycker att årets SM var ett femplusarrangemang. Solen låg på, inramningen var stämningsfull och nere på banan trängdes den svenska eliten för att kämpa om medaljer och kanske en plats i den svenska EM-truppen. Det är något speciellt när SM-medaljerna ska fördelas, när stjärnorna ska försvara sitt marknadsvärde och när unga talanger får chansen att klämma i med nya personbästan inför rullande tv-kameror.

Årets SM var grymt bra på många sätt. Men när jag veckan innan satt och knåpade med minutprogrammet som jag tog fram för regidelen och som byggde på det massiva tidsprogrammet – blev jag en smula orolig för SMs framtid.

För hur länge orkar arrangörsklubbarna bära det här arrangemanget?

Ett tidsprogram som testar gränserna

Låt oss kika på siffrorna. Under SM i Uppsala avverkades totalt nästan 25 tävlingstimmar fördelade på tre dagar. Det är ett brutalt maraton för alla inblandade, speciellt för dem som är funktionärer eller ledare under hela mästerskapet.

Förklaringen till det svällande schemat är förstås välmenande. Under de senaste åren har SM byggts ut rejält. Sedan år 2023 har vi adderat mångkampen i stora SM (i Söderhamn), vilket direkt innebär 17 extra grenstarter (tio för herrarna, sju för damerna) och ytterligare två prisutdelningar. Då, i Söderhamn, la vi också till gång, med ytterligare en grenstart och två ceremonier.

Och så sedan SM i Uddevalla har vi plussat på med parafriidrotten, ett viktigt tillskott för sportens bredd och inkludering. Men rent logistiskt? I år innebar det 19 extra grenstarter och hela 41 separata prisutdelningar. Lägg därtill det klassiska SM-programmet med 20 grenar för männen och lika många för kvinnorna och vi har, om jag räknat rätt, 77 grenstarter med tillhörande presentationer och 85 prisutdelningar (plus några extra för Stora grabbar och tjejer mm).

Den ljuvliga – och brutala – verkligheten

Jag förstår precis varför vi hamnat här.

Dels ur ett sportsligt och kommersiellt perspektiv är det ju en dröm. Det är klart att gången, mångkamparna och parafriidrottarna ska få kliva in på en arena där det är fullt på läktaren, där speakern eldar igång publiken och där de får synas ordentligt. Det bygger profiler, det ökar deras chanser till sponsring och performance bonusar, och det ger hela friidrottsfamiljen en samlad fest (nåja, det finns ytterligare grenar/tävlingar som skulle kunna vara med).

Dels ur – ett rent rekryteringsperspektiv – är det grymt viktigt att visa upp hela vår vackra, spretiga sport på en och samma gång.

Men vi måste också våga prata om prislappen för den ideella sektorn.

Någon ska bygga upp sponsortälten. Någon ska kratta längdhoppsgroparna från tidig morgon till sen kväll. Någon ska organisera ytorna så att SVTs tv-buss och kamerapostioner får plats, samtidigt som alla klubbtält ska rymmas på en redan trång idrottsplats. Det ska finnas matservering, kiosker, toaletter och omklädningsrum, utrymningsvägar, uppvärmingsytor, call room, mixed zon etc.

Funktionärerna – dessa hjältar som hela vår rörelse vilar på – går bokstavligen på knäna. Tre dagar med 9 plus 10 plus 5,5 timmars konstant tävlande, plus alla förberedande och sammanfattande möten före och efter… Det är snart inte ett ideellt uppdrag längre, det är ett (för de allra flesta) obetalt skiftarbete.

Bara en fest för storstäderna?

Så, är det vettigt med ett så här svällande SM-program?

När man tittar på de rent fysiska och organisatoriska kraven som dagens SM ställer, krymper listan över möjliga arrangörer i alarmerande takt. Vilka städer har idrottsplatser som ens kan svälja hela det här logistiska monstret? Och ännu viktigare: Vilka klubbar har den organisatoriska muskeln att dra runt det, mitt i den svenska semesterperioden?

Vi står inför en påtaglig risk att Friidrotts-SM i framtiden blir en sluten affär, ett arrangemang som uteslutande vandrar mellan ett fåtal resursstarka storstadsklubbar med stora arenor och enorma (tjae, där faller det nog även för storklubbarna) funktionärspooler.

Är det verkligen så vi vill ha det?

Ska SM vara hela Sveriges angelägenhet måste vi kanske våga ställa den tuffa frågan om mästerskapet håller på att växa ur sin egen kostym. Jag älskar att se alla grenar på en och samma arena, och jag är knappast ensam om det. Men om priset är att våra föreningar bränner ut sina eldsjälar innan startskottet ens har smällt, då är det hög tid att vi sätter oss ner och ritar om kartan.

Så, vad tycker ni i klubbarna?
Kan SM fortsätta att växa?
Klarar ni av att arrangera framtidens SM?
Eller måste vi tänka nytt?

Låt debatten börja!

print

3 kommentarer på ”Håller friidrotts-SM på att växa ur sin egen kostym?”

  1. Ja det är en intressant fråga! Vi arrangerade 2015 och 2023 och visst tär det på funktionärer men mest på ”Generalen” och den som håller i plånboken! Vi har trots allt en ganska stor arena med mycket plats som utökades 2015 men det som vi anser är största problemet är ju att fånga in alla funktionärer som ställer upp i semestertider. Men som vi ändå tycker så är det en härlig upplevelse! Önskar nästa arrangör ett stort lycka till! Med vänlig hälsning, Conny Eklund Söderhamns IF

  2. Björn O. Nilsson | 20 november 2026 kl. 07:31 | Svara

    Janne, du har en högst relevant fråga. Och mitt svar är “ja”, SM har blivit för stort. Jag var på SM i Uppsala i somras. Fint arrangemang, Upsala IF Friidrott gjorde ett toppenjobb, men arrangemanget upplevdes som ett massarrangemang som var svårt att bevittna. Jag noterar att flera förbundsstyrelser i årtioenden lyckades hålla tillbaks denna kraftiga utvidgning till dagens format. Sedan finns dessutom ett åskådarperspektiv (och mediaperspektiv) som du inte berör. Vem orkar bevittna ett SM i friidrott som intresserad allmänhet? Och dessutom betala en entrébiljett? Ja det finns finalpass men format är ändå knappast attraktivt. Gör om och gör rätt.

  3. Staffan movin | 20 november 2026 kl. 15:49 | Svara

    Trots att SM har svällt har vi inte lyckats med den strategiska intention vi diskuterat i många år, nämligen att få fler deltagare i respektive gren. I Norge har man till exempel mer än dubbelt så många som deltar på norska mästerskapen på 5000 meter än vi har i Sverige. Tänk om vi skulle ha 48 startande i Sverige i befintligt arrangemang (kvalheat?). Det skulle öka trycket på SM ytterligare.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*