Ulrika Pizzeghello
Friidrottens barnverksamhet börjar ofta vid 7 års ålder, vilket hänger ihop med skolstarten och en traditionell syn på när föreningar startar upp friidrottsverksamhet för barn. Det verkar som friidrotten har fastnat i att barn inte ska introduceras i verksamheten förrän vid 7 års ålder. Kanhända är det en kvarleva av LOK-stödet vars nedre åldersgräns legat på 7 år fram till i somras, då det den 1 juli sänktes till 6 år. Samtidigt har många kommuner sänkt åldern för det kommunala stödet, som ofta benämns som aktivitetsstöd. Exempelvis har Växjö kommun ändrat den nedre gränsen för aktivitetsstöd till 3 år.
Det friidrotten behöver ta i beaktande är att den redan från start kan bli ifrånsprungen av andra idrotter, som exempelvis fotboll som erbjuder verksamhet redan från 4–5 års ålder, gymnastiken och simningen, ännu tidigare i förälders sällskap. Detta gör att friidrotten riskerar att tappa barn tidigt. Det har också saknats anpassade koncept för yngre barn, även om det finns goda exempel på friidrottsföreningar med verksamhet eller koncept för målgruppen som exempelvis Gefle IF – friidrottskul, Mariestad AIF – friidrottslek och Katrineholm SK där barn kan börja from 5 års ålder.
Glappet för ålderskategorin yngre barn har även öppnat upp en marknad för företag som kunnat etablera sig utifrån målgruppens behov, som exempelvis Sportkids, Sweden sport academy, Actic och Sats. Flera andra specialidrottsförbund har nu arbetat fram koncept för de allra yngsta barnen, som exempelvis fotbollsförbundets knattefotboll, Ishockeyförbundets tre kronors hockeyskola och Basketförbundets easy basket kids. Från svenska friidrottsförbundet råder däremot stiltje för målgruppen yngre barn.
Att satsa på verksamhet för yngre barn är därför både en utvecklingsfråga och en strategisk möjlighet för att stärka friidrottens konkurrenskraft. Det ger dessutom föreningar möjlighet att bygga relationer med barn och föräldrar i ett tidigare skede, vilket kan stärka både rekrytering och gemenskap.
Att introducera barn till friidrott redan i förskoleåldern skapar också en positiv grund för rörelseglädje, motorisk utveckling och social gemenskap. I tidig ålder är barn särskilt mottagliga för att utveckla grundläggande rörelseförmågor som balans, koordination och snabbhet – färdigheter som är centrala inom friidrott. Genom lekfulla och anpassade aktiviteter kan barn få en naturlig ingång till idrotten utan prestationskrav, vilket stärker deras självförtroende och rörelsekompetens i samspel med föräldrar och ledare. Tidig kontakt med friidrott kan också bidra till att skapa långsiktigt engagemang i föreningslivet för både barn och föräldrar tillsammans med en aktiv livsstil.
Forskning visar på att goda vanor skapas tidigt, redan i förskoleålder där tidig fysisk aktivitet har stor betydelse för barns hälsa och utveckling. Regelbunden rörelse i barndomen har visat sig minska risken för en rad framtida hälsoproblem, såsom hjärt-kärlsjukdomar, typ 2-diabetes, övervikt, vissa cancerformer samt psykisk ohälsa som depression och ångest. Att skapa goda rörelsevanor tidigt är därför en investering i både individens och samhällets långsiktiga hälsa.
För att friidrotten ska kunna vara ett attraktivt förstaval för barn och föräldrar behöver verksamheten introduceras tidigare än vid 7 års ålder. Då friidrotten väntar längre med introduktion än många andra idrotter kan det bli så att barnen redan har valt en annan idrott – och stannar där. Att vara tidigt ute är inte bara en fråga om utveckling – det är en strategisk satsning för att friidrotten ska kunna konkurrera om framtidens ledare och unga utövare.
Ulrika Pizzeghello, ordförande i Östsvenska distriktet

Håller helt med. Friidrott består av två ord; Fri Idrott. Våra grenar baseras på de 5 fysiska grundegenskaperna vilket ger oändligt med möjligheter till varierande träning i allt från hinderbanor, till lekar med reaktioner, att jaga, balansera, hoppa osv. Dessutom är ju friidrotten i grunden en individuell idrott så utövandet behöver inga jämförelser, mätningar eller lag/gruppträning. Däremot kan detta ses som lite otydligt och svårt att förstå vad det innebär. Är det otydligt så söker vi oss till något annat som är tydligt, så att vi vet vad vi väljer och får (framförallt ur vuxen-perspektiv). Friidrotten kanske behöver bli tydligare i sin paketering om vad vår träning innebär? För det finns ju ingen mer mångsidig och grundläggande idrott att börja med, där det dessutom går alldeles strålande att göra det utifrån mina egna förutsättningar. Frågan är ju då bara: hur paketerar vi det? Vad betonar vi? Lika väl som grenarnas egenskaper lyfts fram, lika viktigt (om inte än viktigare) är det kanske att lyfta fram hur friidrotten ger något som inte tvunget andra idrotter kan ge eller som saknas tack vare det minskande utövandet av lek och spontanidrottandet; Nämligen den omfattande, grundläggande fysträningen som alla barn behöver med sig oavsett vilken väg de senare går i livet.
Frågan om när man ska skola in barn i friidrottsverksamheten (eller idrott överlag) med strategiska satsningar är ett intressant ämne att diskutera där det finns många för- och emot argument beroende på vilken utgångspunkt man väljer att utgå ifrån. Det finns många junior/elittränare inom friidrotten som föredrar en ännu högre ålder än vad vi har idag. Jag själv är nog av uppfattningen att den åldern när en aktiv börjar friidrotta i en förening ligger ganska bra som det gör idag med en balans åt båda hållen. Men för att ändå skapa lite diskussion vill jag vända på myntet från insändaren som enbart lyfter eventuella positiva aspekter och belysa några nackdelar som motargument för tidigare inskolning.
Att börja tidigare skulle förmodligen innebära att aktiva också slutar tidigare. Vi vet redan idag att en stor del ungdomar slutar att vara med i en idrottsförening i en rekord ung ålder runt 12–13 års åldern. En aktiv som börjar friidrotta som säg 4 åring har vid denna ålder redan kört sin idrott i närmre 10 år innan ens ”riktiga” tävlandet börjat som en är en stor motivationsfaktor för många och närmre 20 år innan sin tänkbara ”peak” om vi utgår från sportslig aspekt. En sådan hållbarhet är väldigt sällsynt, så vad har vi då egentligen vunnit på att en aktiv började i ung ålder?
Vi fick in flertalet yngre medlemmar och ledare som provade på friidrott men vi tappade också dessa sedan till att de antingen slutade idrotta helt senare eller ändå började träna i någon annan form.
Att använda ett argument om att friidrotten skulle bli omsprungna av andra idrotter är ett vanligt argument i denna form av debatt och tycker jag personligen är ett naitvt synsätt att ha. Varför ska vi (och andra idrotter) se varandra som konkurrenter i dessa unga åldrar istället för att dra nytta av varandra? Det är ett egoistiskt förhållningssätt som varken gynnar friidrotten eller idrottssverige på sikt och inte konstigt tråkigt nog leder till att ungdomar till slut väljer bort idrottsföreningar. Det om något underlättar även för kommersiella sektorn att ta sig in och konkurrera när ideella sektorn ser sig själva som konkurrenter snarare än att dra nytta av varandra.
En styrka vi har i friidrotten är att den är väldigt mångsidig och fungerar som ett utmärkt komplement till de flesta andra idrotter. Vi som idrott borde snarare bli bättre på att samarbeta med andra idrotter och senare fånga upp aktiva när dessa blir utslagna eller börjar tröttna på sin idrott vilket oftast sker i yngre tonåren. Det är bara att se på några av våra främsta atleter i landslaget. Andreas Almgren samkörde fotboll på hög nivå i AIK, likaså Tobias Montler i yngre åldrar i Landskrona BOIS, Maja Åskag kommer från gymnastiken och där finns säkert många fler exempel med liknande bakgrund som haft fleraidrotter i bagaget. Jag är övertygad om att det är här strategiska satsningar i stället borde ske om vi inom friidrotten vill nå fler och växa som idrott både elitmässigt och breddmässigt. Om vi i unga år tappade barn till andra idrotter så kommer vi här kunna fånga in dessa från andra idrotter och få chans att utveckla individer när deras kroppar har som mest positiv utveckling istället för att ha dem när dem riskerar att sluta för att dem redan tröttnat på sin idrott, en stor motivationsfaktor för att fortsätta sitt idrottande.
Så visst finns det sannolikt några fördelar med att börja friidrotten i ett tidigare stadie men det finns också väldigt många motargument som inte bara kan nonchaleras därav är frågan komplex och intressant att belysa från flertalet aspekter.