Karin Torneklint

Tillit, mod och mångfald – ger mer framgång?

Jag hade ju förmånen att i många år vara coach i Falu IK och sedan även förbundskapten i 8,5 år för friidrotten. Efter det har jag varit sportchef för Bandyförbundet och nu sponsor- och partneransvarig för ett industriföretag inom skyddsutrustning. Jag är även GS för EPOS (en stiftelse) där vi jobbar för att få fler kvinnor att bli elittränare. Så utifrån dessa erfarenheter kommer här lite tankar och funderingar.

Hur kan vi arbeta för att fler friidrottare blir ännu bättre inom den internationella friidrotten?

Idrotten är ju brutal då utslagning och prestation är ofta synliga parametrar och det är lätt att snabbt dra slutsatser som inte är sanna. Det är så otroligt många parametrar som påverkar hur en idrottskarriär ser ut, så därför är det helt omöjligt att säga vem som blir bra i slutändan. Vem som får en kort karriär eller vem som kommer finnas med länge i toppen.

Men vad är då det viktigaste som vi som organisation har att jobba med? Jo TILLITEN till varandra.

Att tro på de aktiva! Och att vara stolta över dem. Jag blir så ledsen när de stora organisationerna som förbund, klubbar och SOK inte är stolt över våra aktiva som satsar och gör allt de kan för att lyckas. Om inte vi som organisation står bakom och tror på dem och alltid är deras stöd, hur kan vi då tycka att media och allmänheten skall vara snälla mot oss? Sedan kan vi alltid ha synpunkter internt på hur man lyckas och bör göra, men det är en annan sida av myntet framgång. Det är ju i våra klubbar idrotten verkar och lever, och då behöver vi många aktiva förebilder som får chans att delta. Utan denna motor får klubbarna också svårare med sin övriga verksamhet.
Att ha de bästa tränarna och ledarna i klubben. Och då menar jag MÅNGA tränare, OLIKA tränare, MODIGA och KUNNIGA tränare. Vi kan tex. inte missa alla kvinnor som kan bli fantastiska tränare då de aldrig släpps fram, vi saknar även tränare med nyanländas perspektiv osv. osv. Om vi har många typer av tränare så kommer vi även attrahera många olika idrottare. Tränarna måste vara en spegel av samhället!
Kloka klubbar och förbund, som står för en bra värdegrund och vill de aktiva och dess ledare det bästa. Att vi alla jobbar för att fler får chansen och att vi hittar nya sätt att jobba för att fler skall kunna vara med. Klubbar som vågar samverka med andra, då det är klubbarna som är motorn i vår idrott som också skapar förebilder, ekonomi och varumärken för orten.

Detta låter ju bra men här kommer lite mer konkret (ofta galna idéer) som visar på vad detta skulle kunna leda till.

Varför inte inleda ett samarbete med alla gymnastikföreningar, en stavhoppsbädd i alla gymnastikhallar? Eller jobba med löpträning för alla lagidrotter inom er klubb. Här finns så många fördelar och ni kan bidra till allas bästa. De aktiva får chans att testa fler sporter och ledare får lära av varandra över idrotter.
Alla tränarteam är jämställda, för att öka mångfalden. Detta kostar inget utan här behövs bara tydliga beslut och sedan hårt arbete.
Alla aktiva som klarar kvalgränser och är hela och redo även får åka på de största mästerskapen. Om de inte får förverkliga sin chans så slår det inte enbart mot den enskilde utan hela den miljö som den aktiva verkar i. Lokala sponsorer blir färre, gnistan hos coacher minskar, de unga i klubben tappar hoppet osv. osv.
Att stärka de aktivas juridiska situation, då de hamnar i olika motsättningar med Svenska Antidoping (du blir helt överkörd som aktiv oavsett orsak till problem), RF, Förbund och Klubb. Alla borde ha rätt till juridisk hjälp då dessa organisation ofta har gott om kunniga jurister och du som aktiv är väldigt ensam.
Att ta in fler hela team med coach i RIG – verksamheten så att inte vi slår sönder fungerande träningsgrupper. Ingen vet vem som blir bäst när de är 15-år i alla fall, så låt fler få chansen och var rädd om våra coacher.
Att elitstöd blir mer jämlikt mellan idrotter och kön. Hur kommer det sig att de rikaste förbunden får mest och de mindre rika får mindre? Att de manliga idrottarna får mer stöd medan kvinnorna får mindre?
Att även stärka tränarnas situation, då de ofta också lever med tuff ekonomi, dubbelarbete och många sena kvällar. Att även få rätt kompetens om hur en idrottskarriär kan se ut och hur vi bygger långa karriärer är av största vikt.

Många av mina förslag innebär att vi jobbar från klubb ändå upp till RF och SOK:s högsta beslutande organ. Vi kan inte utveckla friidrotten fullt ut utan att vara en del av hela idrottssverige. Låt oss vara med och påverka för alla våra aktivas skull!

Artiklar av Bengt Hansson