Christer Pallin
Är motionslopp/långlopp idag en produkt som vem som helst kan tjäna pengar på? Eller, är de verksamheter som är förbehållna idrottsrörelsens föreningar och förbund, och i så fall går det att säga att idrottsrörelsen har monopol på sin idrott?
Utan tvekan har idrotten på gott och ont blivit alltmer kommersialiserad. Globalt sett har idrotten utvecklats till en mångmiljardindustri med aktörer både inom och utanför idrottens egna organisationer. Även nationellt hos oss har idrotten mer och mer präglats av att det finns pengar att tjäna. Motionslopp har sedan länge varit en del av den svenska idrottskulturen. Klassiker som Vasaloppet, Göteborgsvarvet och Lidingöloppet har historiskt sett vuxit fram ur föreningsliv och folkrörelsetradition, med fokus på hälsa, gemenskap och prestation utifrån egna förutsättningar. Målet har varit att främja motion, gemenskap och föreningsliv, och eventuella överskott återinvesteras i den idrottsliga verksamheten.
Utvecklingen har dock blivit att motionslopp allt tydligare börjat vara en kommersiell produkt på en konkurrensutsatt marknad. I dag betraktas motionslopp sällan enbart som ett idrottsevenemang. De marknadsförs som helhetsupplevelser där deltagaren erbjuds mer än bara en bana och en tidtagning. Deltagaren köper inte bara en startplats, utan även känslan av att vara del av något större: gemenskap, prestation, identitet och ibland status. Arrangörer av evenemangen arbetar aktivt med storytelling, varumärkesbyggande och emotionell marknadsföring för att skapa lojalitet och återkommande deltagare.
Traditionellt har arrangörerna av motionslopp varit idrottsföreningar. Med tanke på möjligheten att tjäna stora pengar kan dock tänkas att även privata arrangörer önskar bli, och redan har blivit, en del av denna marknad. Den fråga som då inställer sig, är om idrottsrörelsens organisationer kan sägas ha ensamrätt på att arrangera motionslopp.
På frågan om idrottsrörelsen har monopol på sin idrott är svaret ett tydligt nej. Ur ett konkurrensrättsligt perspektiv är det fritt fram för vem som helst att arrangera idrottstävlingar. Men, i praktiken kan sägas att idrotten, genom sin medlemsrättsliga struktur de facto har en mycket stark (nästan monopolliknande) ställning. I Riksidrottsförbundets stadgar (8 kap. 8 §) finns övergripande regler som dels anger kravet på att vara medlem i den förening man representerar i tävling, dels att medlem får delta enbart om berört specialidrottsförbund har godkänt/sanktionerat tävlingen i fråga och därmed arrangören. Reglerna finns även i förbunds- och föreningsstadgar, och till detta kommer att förbunden, t.ex. Svenska Friidrottsförbundet, har regler som innebär att arrangör måste ansöka om sanktion för motionslopp/långlopp. Genom att ansöka om och beviljas sanktion blir tävlingen godkänd och en del av den officiella tävlingskalendern. Sanktionen bekräftar också att tävlingen följer upprättade regler, vilket gör att resultat från tävlingen blir giltiga för statistik och rekord.
Genom de idrottsliga regelverken, med krav på dels medlemskap dels sanktion för arrangemang, begränsas således möjligheten för privata arrangörer, åtminstone vad gäller den rena tävlingsverksamheten. I många fall innehåller arrangemangen både en tävlingsklass, med krav på medlemskap, och en motionsklass, där även icke medlemmar kan delta. Önskar en privat arrangör anordna en tävling krävs således att förbundet sanktionerar denna tävling för att förbundets föreningsmedlemmar ska ges möjlighet att delta.
En problematik i anslutning till det här sagda är att det kan tänkas förekomma att privata företag/arrangörer ser till att det finns en mer eller mindre självständig förening kopplad till den privata arrangören. På så sätt, genom någon form av ”bulvanförfarande”, kan regelverken kringgås genom att låta den samverkande föreningen ansöka om och få sanktion för tävlingen, men där de bakomliggande privata intressena skördar frukterna av arrangemanget. Ett förfarande som dock berört förbund inte utan alltför stort besvär säkert bör kunna genomskåda för att säkerställa att resurserna i stället reinvesteras i den idrottsliga verksamheten.
Christer Pallin, f.d. chefsjurist på Riksidrottsförbundet
Ett angeläget ämne att ta upp.
Möjligen kunde man kommunicera problematiken att pengarna inte går till idrotten om man stöttar även icke sanktionerade lopp med kommunerna som ofta inte alls tittar på huruvida det finns sanktion.
Min känsla är att löparna, som är mångfaldigt flera än de klubbanslutna, skiter i vilket.
Först vem är jag? Jo, jag har främst handhaft tävlingskalendern i Skåne under de senaste 30-åren. Under samma tidsperiod utbildad förbundsbanmätare och utfört mängder av mätningar av väglopp i södra Sverige. Uppdragen har gett mig en gedigen erfarenhet och mängder av kontakter med ledare i olika föreningar.
Uppkomsten av icke sanktionerade lopp fanns redan tidigt 90-talet. Vi diskuterade inom tävlingsgruppen hur vi skulle möta dessa och enklaste sätet var att försöka få icke föreningar att liera sig med en förbundsförening och på så vis få dessa lopp sanktionerade. En annan åtgärd är att stödja förbundsföreningar att göra kvalitativa vinnande lopp, så att de får ”störst del av kakan”.
Tiderna förändras och de ideella krafterna inom förbundsföreningarna får svårare och svårare att finna personer som vill jobba i samma omfattning som förut. Det krävs anställda personer som kan driva stora arrangemang i land. De lyckosamma arrangemangen idag är inte enbart en löptävling utan ofta kopplas många kring aktiviteter till av olika slag. Sponsorer och samarbete med företag är nödvändigheter. Därför är det oftast avställda personer (avlönade) både inom sanktionerade som icke sanktionerade löptävlingar som står för huvuduppgifterna.
Sen är det viktigt att nämna att de icke sanktionerade loppen ofta inte har en bred funktionärskår som kan ställa upp och fylla alla mängder av funktionärer som åtgår vid stora lopp. Alltså måste dessa personer skaffas från annat håll, oftast inhyrda från frivilliga organisationer och enskilda, föreningar och vänner. Dessa medför stora kostnader som slukar delar av de intäkter som finns.
Att icke föreningars lopp inte skulle vara till gagn för idrotten i stort är delvis felaktigt. Det finns mängder av exempel där organisatörerna köper arbetskraft (funktionärer) av lokala idrottsföreningar vilket innebär att dessa föreningar stärker sina föreningskassor med arvode från icke sanktionerade lopp.
Det råder utan tvekan en löparboom dessa år och det ska vi verkligen vara glada för. Samtidigt komma ihåg att många av de nytillkomna löparna de senaste åren inte direkt är med för att tävla om att tävla innebär att förbättra tider och sätta rekord, utan de är med i en tävling för att de vill medverka i ett socialt sammanhang, uppleva gemenskap, ha roligt och träffa nya vänner. Många av de nya löparna vet inte vem som arrangerar ett för dom attraktivt lopp. De anmäler sig till lopp som dom och deras vänner tycker verkar intressant och bryr sig inte om vem som står bakom arrangemanget. Sanktionerat eller icke sanktionerad, det spelar ingen roll för dom!