Bengt Hansson

Emotionellt eller kalkylerande? Ibland kan man angripa ett problem från diametralt olika utgångspunkter och ändå få samma resultat. Då har man goda skäl att tro extra mycket på det resultatet.

Låt oss pröva tanken på det problem som många redan diskuterat här på Friidrottstorget, nämligen varför friidrottens totalaktivitet har gått ner så tydligt efter pandemin, medan andra idrotter gått upp eller åtminstone hållit ställningarna. Det finns många aspekter: vi börjar rekrytera för sent, vi lyckas inte hålla kvar barnen utan de gör bara kortare gästspel i friidrotten och fortsätter någon annanstans, vi har inte tillräckligt stimulerande miljöer för att hålla kvar tonåringarna, och liknande. Är inte friidrotten tillräckligt attraktiv?

Börja med att kolla rubriken ”Att älska friidrott”. Låter den pompös? Uttrycket kommer från Daniel Gould, professor i ungdomssport och ”coaching-guru” för USA:s olympiska kommitté under många år (tack, Per Jutterström, för referensen).

Vad han menar är att framgång i idrott som senior bygger på att man redan tidigt blir så fascinerad av sin idrott att man blir ”förälskad” i den, vill hålla på med den för dess egen skull, bara för att man gillar den, oavsett resultat och socialt sammanhang.

Goulds formulering betonar känsla och engagemang som det grundläggande. Och det är inte bara Goulds subjektiva erfarenhet – tanken får starkt stöd av omfattande psykologisk motivationsforskning. Och den forskningen säger dessutom något som är ännu viktigare: det gäller inte bara framgång i sin idrott, utan framgång på livets alla områden.

Man kan också ställa frågan på ett kallt och kalkylerande sätt, som man gör till exempel i företagsekonomin. Vilket kundbeteende tjänar man mest på? Och då varnar dessa handböcker för ett vanligt felslut, nämligen att mäta kundnöjdhet när man egentligen vill ha kundlojalitet. Lojalitet är en djupare känsla, ett slags band med företaget som gör att man gärna återvänder i framtiden, medan nöjdheten bara är hur man känner det vid ett visst tillfälle, till exempel sista dagen på en kurs, och det är ingen garanti för att man återkommer i framtiden.

Till exempel kan en förälder vara väldigt nöjd med barnens friidrottsträning, men ändå tänka att nu prövar vi på basket nästa år. Och jag kan vara väldigt nöjd med hur sjukhuset gipsade mitt brutna ben, men det betyder inte att jag tänker bli stamkund.

Att en tränare vill få sina aktiva att älska friidrott och att ett företag vill skapa lojalitet hos sina kunder är alltså egentligen samma sak, fast i olika språkbruk och känslolägen. Det handlar i båda fallen om att skapa en relation som inte bara är välvillig och långvarig, utan som även har drag av att exkludera konkurrenter, som i en kärleksrelation.

Därför måste man fokusera på friidrottens särart, det speciella med friidrotten, om man vill skapa en sådan relation bland tränare och aktiva. Det räcker inte att tjata om hälsoeffekter och kamratskap och annat som gäller idrott i allmänhet, hur viktigt det än är. Det ger ingen egen profil. Men om man verkligen lyckas skapa en mer specifik friidrottsrelation har man nog närmat sig den verkliga kärnan till de problem som nämndes i inledningen. Och på köpet fått en mer lojal ledar- och funktionärskår.

Hur ska vi då åstadkomma en sådan känsla bland våra aktiva? Grunden är naturligtvis att alla inblandade – ledare, tränare, föräldrar – aktivt uppvisar och sprider den attityden. Men det finns även några konkreta punkter där klubbar, distrikt och förbund kan bidra.

• I barnidrotten talas mycket om lek, men det ska inte vara bara lek utan genomtänkta övningar i lekens form. Barn vill härma vuxna, och eftersom man sett hur friidrott går till på TV så vill man göra något liknande, fast i lekens form.
• Inte heller ska man överbetona att barnen ska ha roligt bara för det roligas skull. I stället ska man skapa intresse, till exempel genom förklaringar och berättelser, och då blir det roligt på ett mer värdefullt sätt.
• Ungdomsmärket i friidrott är en bra idé, men behöver utvecklas i yngre åldersklasser och så att det inte bara handlar om resultatgränser.
• Kurser, på alla nivåer, ska också vara attitydpåverkan. Kvalificerad träning är ett mycket komplicerat samspel mellan förståelse för psykologi och fysiologi och erfarenhet av tekniskt utförande, och man blir aldrig fullärd. Efter varje kurs bör deltagarna inte bara känna att de har lärt sig något, utan också ha fått en glimt av vad som väntar på nästa nivå, så att de därigenom får respekt för kunskap och erfarenhet och känner sig manade att gå vidare i sinom tid.
• Människor är olika, och det ska därför finnas ett nätverk av olika kurser så att alla tränare kan hitta ett vettigt sätt att regelbundet vidareutveckla sin egen kompetens, men inte nödvändigtvis genom att träna en äldre åldersgrupp – för friidrotten som helhet är det bättre att halvbra 14-årstränare utbildar sig till att bli helbra 14-årstränare än till halvbra 17-årstränare.
• På knattenivå betyder det föregående att man inte ska skilja så noga mellan utbildning, information och motivation. Det behövs många infallsvinklar för att nya tränare ska utveckla rätt förståelse och attityd. Det ska finnas ett myller av material som blandar nyttigt med intressant och roligt.

Det finns säkert mycket mer att säga, men det får komma från andra i kommentarsfältet.