Johan Storåkers

I Sverige har vi flera ledande organisationer inom idrotten. Detta är inte lika vanligt i världen där idrotten nationellt ofta företräds av en central organisation. Det finns en lång positiv tradition av vår organisatoriska uppbyggnad i Sverige, men samtidigt finns det anledning att fråga sig om detta är ett effektivt resursutnyttjande.

I svensk idrottsrörelse är Riksidrottsförbundet (RF) den samlande organisationen. Med uppgift att företräda, leda och samordna rörelsen i gemensamma frågor. Såväl nationellt som internationellt. Hur mycket den ska leda idrotten är dock ett aktuellt debattämne. Visst ska RF leda i flera bemärkelser, men samtidigt äger varje idrott sin verksamhet. Detta är en idrottspolitisk balansgång. Det finns för närvarande 19 RF-SISU distrikt med liknande uppdrag, fast på regional nivå. Högsta beslutande organet inom RF är stämman som genomförs vartannat år. Stämman utser bland annat Riksidrottsstyrelsen och idrottens högsta juridiska organ, Riksidrottsnämnden. I Sveriges största folkrörelse är föreningarna den ideologiska grunden.

Riksidrottsförbundet gör mycket bra och håller ihop svensk idrott på ett stabilt sätt. Inte minst som övergripande företrädare. Under de senaste åren har det emellertid förts en debatt om RF har blivit alltför mycket myndighet och för lite idrottsorganisation. Samtidigt beror detta till en betydande del på dubbla uppgifter. Dels ska RF i myndighets ställe fördela offentligt stöd och har ett visst kontrolluppdrag. Samtidigt är det idrottens intresseorganisation. Det finns en del debattörer som hävdar att dessa uppdrag på flera sätt krockar med varandra, men jag anser nog att idrottens organisation i vårt fina land är en pragmatisk kompromiss. Vår största folkrörelse får i förhållande till antalet invånare ut mycket effekt och resultat i en bred bemärkelse.

Föreningarna är specialidrottsförbundens medlemmar. Emellertid arbetar de gentemot RF ofta via de 72 specialidrottsförbunden (SF). Mellan föreningarna och specialidrottsförbunden finns ofta specialidrottsdistriktsförbund organiserade, s.k. SDF. Ungefärliga siffror för RF är att de samlar 18000 föreningar med 3.1 miljoner personer som medlemmar.

SISU Idrottsutbildarna är idrottens utbildningsorganisation. Verksamheten inriktar sig på utbildning och folkbildning. Erbjuder bland annat mycket idrottsövergripande utbildning och fortbildning, Även processledning och folkbildning ur ett brett perspektiv. Detta innefattar verksamhet för RF:s medlemmar, men det finns även förbund som endast är medlemmar i SISU Idrottsutbildarna. Högsta beslutande organ för SISU är stämman som genomförs vartannat år. Tillsammans med RF-stämman utgör SISU-stämman Riksidrottsmötet. SISU-stämman utser en förbundsstyrelse.

Inom betydande delar av idrottssverige finns alltför låg kännedom om SISU:s verksamhet. I en tid när vi har många nya svenskar som kommer till vårt land utan förankring i Sveriges förenings- och folkrörelseorganisering och när det finns en yngre generation med en förändrad inställning till långsiktigt ideellt engagemang betyder den demokratiska skolningen inom ramen för folkbildningsverksamheten mycket.

Riksidrottsstyrelsen och SISU:s förbundsstyrelse är sedan år 2015 personunion. Dessa personer utgör även skolstyrelse för Bosöns idrottsfolkhögskola.

Sveriges Olympiska kommitté (SOK) har huvudsakligen en tydlig elitidrottsinriktning i sin verksamhet, med mål om topplaceringar och fokus på medaljer på OS. Samtidigt har de ett uppdrag att bidra till elitutveckling som kan leda till olympiska prestationer och att kommunicera och föra ut de olympiska värderingarna i skolan och samhället i övrigt. I elitffrågor, inom ramen för topp- och talangprogrammet med mera, agerar SOK ofta direkt mot utövare och coach. Högsta beslutande organ i SOK är årsmötet. Varje år genomförs årsmötet, men endast vartannat år genomförs val till bland annat organisationens styrelse. Vi inom Svenska Friidrottsförbundet är mycket tacksamma för det mycket givande samarbete vi har med SOK i elituvecklingssfären. Enastående. Samtidigt har vi en del synpunkter på att välfärdslandet Sverige har bland världens tuffaste nomineringsgränser för deltagande i friidrott på OS. Det är ett faktum att SOK på sin hemsida hänvisar till Pierre de Coubertin, som hade ett mycket inkluderande ideologiskt förhållningssätt till antalet utövare på Olympiska spel. Vidare är det de enskilda idrotterna som kan sin verksamhet bäst och de olympiska specialidrottsförbunden med deras förbundskaptener i spetsen borde ha mer makt över uttagningsprocesserna.

Sverige har idag två övergripande organisationer för paraidrott, Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska kommitté. De har ett angelägande, koordinativt och kompetensutvecklande uppdrag, Samtidigt finns det sedan ett antal år tillbaka ett beslut om att specialidrottsförbunden ska ta över ansvaret för den konkreta verksamheten. Detta har även skett i många SF.

Svensk idrott har under många decennier levererat mycket positiv verksamhet. Det är ändå en relevant fråga om vi verkligen är optimalt organiserade?

Johan Storåkers, Ordförande i Svenska Friidrottsförbundet och idrottsideolog